32 lag på 32 dagar - New England Patriots (AFC East)

Så var det dags för en favorit i repris från förra året. Tipsarenans expert Johan Mann går igenom läget i lagen innan försäsongen riktigt tar fart. Det blir ett lag om dagen i 32 dagar. Ja, ni fattar galoppen.

Dag 2 i detta års serie och dags för ytterligare ett lag i AFC East. Idag tar vi oss till Foxborough utanför Boston och studerar det mest framgångsrika NFL-laget på den här sidan millennieskiftet. Vi besöker med andra ord New England Patriots med legendariske Bill Belichick vid trådarna. 

För den lite mer nytillkomna NFL-supportern kan det tyckas som om New England Patriots ständigt har badat i framgång. Så har dock inte alltid varit fallet.

Boston Patriots klev in i AFL 1960. I stort sett var laget helt utan egentliga framgångar. Man flyttade runt mellan olika hemmaarenor i Bostontrakten. Efter att klubben 1971 flyttat till Foxborough och bytt namn till New England fortsatte kräftgången. Fram till och med 1984 lyckades Patriots endast vinna två AFC East-titlar. Allt som oftast var man dock ett bottenlag. Klubben ägdes av familjen Sullivan, som hade vissa ekonomiska problem och Foxboro Stadium var inte en arena som kom att hålla NFL-klass.

Patriots lyckades dock som ett s.k. Askunge-lag överraska de flesta genom att säsongen 1985/86 avancera till Superbowl XX där laget dock förlorade mot Chicago Bears med solklara 10-46. Patriots leddes av backup-quarterbacken Steve Grogan som vann jobbet som startande QB över Tony Eason. Till sin hjälp hade han främst två bra receivers i Stanley Morgan och Irving Fryar. Därtill hade New England ett bra defense med linebackers som Andre Tippett och Steve Nelson samt defensiva backen Raymond Clayborn.

Sullivanfamiljens ekonomiska problem blev alltmer påtagliga och laget såldes 1988 till Victor Kiam som 1992 sålde laget vidare till James Orthwein som hade för avsikt att flytta laget till sin hemstad S:t Louis under namnet S:t Louis Stallions. Klubben hade dock en supporter vid namn Robert Kraft som ville ha kvar klubben i Bostontrakten. 1994 köpte därför Kraft Patriots. I och med det började en otrolig resa.

Det skulle dock dröja tills legendariske head coachen Bill Parcells dagar (han kom till klubben 1993) till Patriots fick en ny chans att erövra en Lombardy Trophy. Säsongen 1996/97 ledde Parcells laget till Superbowl XXXI. Patriots hade ett bra lag med ett anfall med  bland annat Drew Bledsoe som quarterback, stjärnrunningbacken Curtis Martin och tight end Ben Coates. Dessutom hade Parcells byggt början till ett defense som såsmåningom skulle fira riktigt stora framgångar med spelare som defensive end Willie McGinest och defensiva backar som Ty Law och Lawyer Milloy. Dock förlorade Patriots återigen, denna gång mot Green Bay Packers och Brett Favre med 21-35. Patriots fortsatte visserligen gå till slutspel under Parcells efterträdare Pete Carroll men de stora framgångarna lät vänta på sig.

2000 öppnades nuvarande Gillette Stadium och Patriots hade äntligen en topparena. Samma år tradade laget till sig head coach Bill Belichick från New York Jets. Det var nog det bästa beslut Kraft någonsin tagit.

Efter Belichicks ankomst har laget under 17 säsonger vunnit AFC East 14 gånger, och gått till slutspel lika många gånger, vunnit 5 Superbowls och ständigt varit ett av NFL:s bästa lag.

Säsongen 2001/02 var en magisk säsong. Trots en tidig skada på Drew Bledsoe kunde en viss backupquarterback vid namn Tom Brady leda ett lag med ett anonymt offense till slutspel. Han hade stor hjälp av ett mycket starkt defense med defensiva linjemännen Richard Seymour och Bobby Hamilton, linebackers Tedy Bruschi, Willie McGinest och Mike Vrabel och defensiva backar som Otis Smith, Ty Law och Lawyer Milloy. I Superbowl XXXVI chockade Belichick och Brady världen genom att leda laget till seger över dåtidens stjärnlag S:t Louis Rams med 20-17. Detta efter att Brady visat sin iskyla och lett laget till fieldgoalläge som Adam Vinatieri förvaltade i slutsekunderna. Få kunde ana det då men en äkta NFL-dynasti hade tagit sina första babysteg.

Säsongen 2003/04 vann man återigen en Lombardy Trophy. I Superbowl XXXVIII ställdes man mot Carolina Panthers. Denna gång som klara favoriter. Det skulle dock till ytterligare ett Vinatieri-fieldgoal med fyra sekunder kvar att avgöra matchen till 32-29 i Patriots favör.

Säsongen efter var det dags för en tredje titel i och med segern mot Philadelphia Eagles i Superbowl XXXIX mot Philadelphia Eagles.

Efter att ha förlorat såväl Superbowl XLII (säsongen 2007/08) och XLVI (säsongen 2011/12) i jämna matcher mot New York Giants började det mumlas om att Belichick förlorat sin magi och att Brady var slut.

New England fortsatte dock vinna matcher och kvalificera sig för slutspel.

Säsongen 2014/15 ställdes New England mot ett favorittippat Seattle Seahawks i Superbowl XLIX mitt i en uppseglande ”Deflategate-skandal”. Efter en klassisk interception på egen goalline av odraftade rookien Malcolm Butler och seger med 28-24 sällade sig klubben till en plats i NFL:s finrum med fyra vunna Superbowls.

Ännu märkvärdigare var den senaste segern i Superbowl LI mot Atlanta Falcons och deras dominanta offense. Efter underläge 3-28 djupt in i tredje quartern spelade New England i stort sett som i trans och tog tillbaka ett till synes ointagligt underläge och vann på övertid med 34-28.

Slutligen var även New England Patriots i Superbowl återigen förra säsongen. I Superbowl LII drog man dock det korta strået och förlorade mot Philadelphia Eagles med 33-41.

I och med fem segrar (och ytterligare tre deltaganden) i Superbowl är New England Patriots otvivelaktigt en riktig toppklubb och de har dominerat NFL mer än något annat lag i modern tid. 

13-3 (13 vinster, 3 förluster) och på nytt en enkel seger av AFC East gjorde att Patriots var förstaseedade i AFC in i slutspelet.

I Divisional Game kunde New England med lätthet avfärda Tennessee Titans med 35-14.

Det stora testet kom veckan efter i AFC Championship Game där ett stekhett Jacksonville Jaguars stod för motståndet. Slutligen kunde New England på något vis vinna med 24-20 genom att komma tillbaka starkt i slutet av matchen som länge dominerades av motståndarnas defense.

Den stora plumpen i protokollet kom i Superbowl mot Philadelphia Eagles som med sin backup quarterback Nick Foles och ett RPO(run-pass-option)-anfall spelade ut Patriots defense och gjorde 41 poäng. Då spelade det mindre roll att Tom Brady och Patriots offense gjorde 33 poäng framåt och faktiskt hade en sista chans att kunna vinna matchen för New England (som dock slutade med turnover när Brady blev tacklad).

Kort och gott måste det ändock anses vara en framgångsrik säsong för New England trots det dystra slutet. De bortskämda fansen i New England lever dock numera efter devisen "Superbowl or bust" och många ifrågasatte framförallt defensiven efter förlusten. 

Noterbara spelarvärvningar

OT Trent Brown (från San Francisco 49ers)
DE Adrian Clayborn (från Atlanta Falcons)
DT Danny Shelton (från Cleveland Browns)
CB Jason McCourty (från Cleveland Browns)
RB Jeremy Hill (från Cincinnati Bengals)

OT/OG Isaiah Wynn (NFL draft, runda 1, val 23, från Georgia)
RB Sony Michel (NFL draft, runda 1, val 31, från Georgia)
CB Duke Dawson (NFL draft, runda 2, val 56, från Florida)

Noterbara spelarförluster

WR Brandin Cooks (till Los Angeles Rams)
WR Danny Amendola (till Miami Dolphins)
RB Dion Lewis (till Tennessee Titans)
OT Nate Solder (till New York Giants)
CB Malcolm Butler (till Tennessee Titans)

New England Patriots offseason har präglats av att laget förlorat en hel del veteraner i free agency. Den bilden är visserligen sann men man behöver titta på helheten.

Som sagt så har tongivande spelare som Brandin Cooks, "Playoff-Danny" Amendola, Dion Lewis, Nate Solder och Malcolm Butler lämnat för att de helt enkelt erbjudits mer pengar på annat håll. Det är så New England gör business. Även om de inte fullt ut kan ersätta dessa spelare är de billigare alternativ Patriots hittat inte så dåliga. På receiversidan har man adderat Jordan Matthews i free agency och draftade Barxton Berrios (som ser ut som en ung version av Amendola). Dessutom kommer Julian Edelman och Malcolm Mitchell tillbaka från skada. På runningbacksidan adderade man explosive Sony Michel via draften och större kraftspelaren Jeremy Hill i free agency. I ett försök att ersätta Nate Solder tog man in Trent Brown från San Francisco i en trade och signade Isaiah Wynn via draften. Det är lite oklart vem som kommer spela left tackle av dessa två. Malcolm Butler hade inte sitt bästa år förra säsongen (och bänkades i Superbowl) och tillätts lämna. Istället signade Patriots Devin McCourtys tvillingbror Jason som i skymundan varit en solid cornerback i de mindra bra lagen Titans och Browns. Dessutom draftades nickelcornerbacken Duke Dawson från Florida. Förutom det har man försökt hitta pjäser till den defensiva linjen och tagit in Adrian Clayborn och Danny Shelton, två intressant spelare som ger ytterligare kvalitet eller djup till den defensiva linjen. Sammanfattningsvis har Patriots sannerligen inte varit overksamma.

Draften präglades framförallt av valen av Georgiaspelarna Isaiah Wynn och Sony Michel. Wynn är en grymt stadig offensiv linjeman som kommer starta för Patriots. Frågan är dock om han har storlek nog att spela left tackle i NFL eller inte? Om inte blir han en grymt stadig guard. Michel är en spelare som ger Patriots lite extra krydda. Han är en runningback som kan göra touchdowns i vilka lägen som helst med sin kvickhet och snabbhet. Jag tror Bill Belichick ser honom lite som en Alvin Kamara-typ. Michel kan bli värdefull och såsmåningom ersätta Dion Lewis.

New England Patriots har mången gång sagts vara på nergång. Jag tvekar återigen inför förfallet som på nytt kommer förutspås av många. Den här gången har media fokuserat på att det inte är roligt att spela för Bill Belichick och att Tom Brady och Rob Gronkowski skulle leda något slags myteri mot sin coach. Det verkar inte vara mycket sanning i detta annat än att Bill Belichick är en krävande coach som inte alltid är en muntergök. Det krävs knappast intelligensen av en hjärnkirurg att förstå att en sådan framgångsrik coach som Belichick varit inte är en ryggdunkande lagledartyp. Sådana typer av coacher brukar sällan vara särskilt framgångsrika i NFL.

Intill dess att Tom Brady verkligen visar tecken på att tiden (och åldern) kommit ikapp honom kan man börja undra över den närmsta framtiden för Patriots. Ingen har dock lyckats hitta dessa tecken mer än enstaka dåliga matcher (vilket alla spelare har lite då och då och Brady mer sällan än de flesta).

Det många också glömmer var att flertalet tongivande spelare (Julian Edelman, Donta Hightower bl a) var skadade under stora delar av säsongen och kommer tillbaka fräscha (även om Edelman är avstäng match 1-4). 

Vi på Tipsarenan tror att New England Patriots fortsätter sin dominans av AFC East med ett 12-4 record och att de blir ett av de starkare lagen inför slutspelet i AFC.